• About
  • Börje Peratt
  • Kontakt
  • Radiointervju
  • Unga stjärnor som lämnade scenen för tidigt

Börje Peratt – Om media och kultur

~ Uppskattning, kritik och självkritik

Börje Peratt – Om media och kultur

Etikettarkiv: Cannes

Lars von Trier tittar djupt ned i mänsklighetens svarta hålor

18 fredag Maj 2018

Posted by borjeperatt in Regissör

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Björk, Cannes, Dancer in the Dark, Lars von Trier, Riket

Lars von Trier är tillbaka i Cannes 2018. Foto: imago stock/IBL

Lars von Trier har återkommit med en ny film ”The house that Jack built” som har så otäcka scener att ett stort antal av publiken (100-talet) lämnade biografen vid visningen i Cannes. Regissören Lars von Trier är inte missnöjd för det.

– Det är jättebra. Om de inte tror att de tål att se mer, om de tycker sådana här filmer inte borde få göras, då har jag lyckats väcka känslor hos dem, säger han till Aftonbladet.

Efter att ha varit portad från Cannes i sju år är han således tillbaka. Sara Berg har i Expressen gjort en historisk reflektion om von Triers konstnärskap, ”Nu vill vi ha von Triers på-gränsen-konst igen”.
Hon tar upp anledningen till von Triers utvisning 2011 då han på presskonferensen sade sig förstå Hitler och chockade sina skådespelare och alla övriga med vad som uppfattades som pronazistiska formuleringar.

I år (2018) har von Trier även spelats på danska och svenska teaterscener. Först på Helsingborgs stadsteater, där teaterversionen av hans film ”Idioterna” i maj 2018 haft sitt sista speldatum, och sedan på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Där den dansksvenska TV-serien ”Riget” just nu går som en teaterpjäs och hyllas av de danska teaterkritikerna.

Riket (danska: Riget) är en dansk-svensk miniserie från 1994 om fyra avsnitt, skapad av Lars von Trier och Morten Arnfred. Serien producerades för både DR och SVT och har fått ett flertal priser och utmärkelser, bland annat fyra Bodil- och sex Robert-utmärkelser.

Teateruppsättning av ”Riket” (2018) ligger ganska nära tv-förlagan. Det är ett drama som återspeglas genom en hypokondrisk dam med mediala förmågor och övernaturliga fenomen som drabbar den svenska överläkaren Stig Helmer. – i von Triers serie hade Ernst-Hugo Järegård huvudrollen och hans insats höjdes till skyarna.

Sara Berg skriver:

Med tanke på att de båda produktionerna gjordes för 20 år sedan och fortfarande känns aktuella, är det nog så att Lars von Trier har sin berättigade plats inom filmeliten trots allt. Även om incidenten för sju år sedan anknyter till den gamla frågan om huruvida det är möjligt att separera konstnär från verk.

Vanligtvis brukar jag hävda att det inte är det, men det finns uppenbarligen fall där en kreativ persons osympatiska drag måhända är nödvändiga för att hen ska vara benägen att skapa den där typen av på gränsen-konst som ordentliga människor inte kan.

Jag tänker på Ingemar Bergman som fick kämpa med sina inre demoner för att klara av att genomföra sina filmprojekt. Von Trier tar till spriten för att klara av dem. Kurosawa och många andra gjorde det också. Att hårt skapande konstnärer självmedicinerat sig för att kunna hantera alla påfrestande känslor som tränger på är inget nytt. Men det handlar inte bara om skapandet utan även om relationerna inom teamet och reaktionerna från kritiker och andra som kanske inte förstår vad konstnären velat uttrycka.

När det gäller von Triers uttalande om nazism och hitlerassocierade kan jag medge att de var olämpliga och bisarra men de kan också vara ett uttryck för att pröva sig själv och sin omgivning.

– Hej där, är ni beredda att följa mig ner i ett av de svartaste hålen för att utmana er och mig och våra mänskliga tillkortakommanden. Klarar ni av att se och medge att dessa vidrigaste av de vidriga också hade andra sidor?

Efter visningen av senaste filmen uttalar sig von Trier på sitt numer ofta utmanande sätt:

Lars von Trier: ”Jag tror att jag skulle kunna bli en fantastisk seriemördare”

Han inser naturligtvis att det chockar men samtidigt vill han kanske säga att vi alla kan bli mördare.
Von Trier vill inte titta bort. Han vill visa upp det värsta tänkbara och få oss att se det i sitt avskyvärda ljus.

Jag har reagerat på von Triers nakna berättarstil och särskilt i Dancer in the Dark där den isländske sångerskan Björk spelade en huvudroll och avrättades i slutscenen något som von Trier gestaltade på ett för mig onödigt grymt och kväljande sätt. Jag kände då och uttryckte efteråt att detta var våldspornografi. Men publikens upprördhet är också von Triers avsikt. Han skulle kunna ha sagt: ”Titta bort om du vill men detta är vad som sker i verkligheten”.

Några år efteråt anklagar Björk sin regissör för att ha begått sexuella trakasserier något som von Trier avvisar. Dock tillstår han att det fanns en konflikt dem emellan.

Alldeles oavsett vad som ägt rum dem emellan drev uppenbarligen von Trier sångerskan Björk till bristningsgränsen för att få de scener han ville ha. Och just denna på gränsen-utmaning kännetecknar en del ansedda regissörer som Kay Pollak och den tyske regissören Werner Herzogs samarbete med skådespelaren Klaus Kinski. Dessa regissörers krav på skådespelare och särskilt huvudroller innebär att skådespelaren måste uppleva regissörens vision med hela sin kropp och själ. Motsvarande krav ställs sedan på publiken.

Von Trier tycks inte värja sig för något i sitt konstnärskap. Det är ett sällsynt mod som kan uppfattas på olika sätt. Men von Trier står i detta rak för sin hållning även om det kräver en del sprit.

Börje Peratt

Annonser

Von Triers klavertramp i Cannes

21 lördag Maj 2011

Posted by borjeperatt in Filmfestival

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Cannes, Lars von Trier

Trier sade inför en häpnad Cannespublik att :- ”Jag förstår till viss del Hitler, jag kan sympatisera med honom lite grand, ja, inte med andra världskriget förstås, men jag gillar Albert Speer, en ”bad guy” men med viss talang. Men jag har inget emot judar, även om jag inte tycker om Israels politik. Hur ska jag nu ta mig ur det här?”

Får man uttrycka sig hur som helst om vad som helst? Triers touretteliknande syndrom att skämta fritt påminner om Dadaismen, en konstform i början av förra seklet och som var en direkt protest mot de kulturer som kunde orsaka 1:a världskriget. Krigets fysiska destruktivitet fick i dada sin motsvarighet i en kulturell destruktivitet.

Ja Cannes sparkade ut honom. Och på sätt och vis är det en framgång för Triers konst och person. Han vill utmana till dess yttersta gräns. Han vill som ett litet barn pröva det omedelbara och okonstlade. Först då får han en reaktion som berör.

Något senare då Trier kommit till insikt om reaktionen skickade han en offentlig ursäkt: –

”Om det jag sa på presskonferensen i morse sårade någon så ber jag om ursäkt… jag är inte antisemit och har heller inga andra rasistiska fördomar, och jag är inte nazist”.

Även om Trier straxt innan sagt att – ”Jag tror det finns en liten nazist inom var och en av oss”.

Dessa ord vittnar om en slags insikt om människans psyke som Cannes och sannolikt inte heller världen är mogen att förstå. Eller i varje fall inte kommer att acceptera.

En regissör av Triers dignitet vill pröva varje skrymsle och vrå. Och när han säger ”jag förstår” och ”kan till viss del sympatisera” så är det utifrån den personens förutsättningar. Precis som att jag utifrån ett psykologiskt perspektiv kan förstå Bin Ladins agerande och utifrån vilka premisser han valde att göra det han gjorde. Dock skulle jag aldrig det minsta kunna sympatisera med någon av dem.

Men gränsdragningarna för populism och hyckleri tillåter inte att få tänka högt.

Börje Peratt

Google Translate

Pusha gärna om du gillar inlägget

Pusha

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Senaste inläggen

  • Borg – Filmen – Bra!
  • Spion i extremhögern – Trump – Handmaids Tale
  • Lars von Trier tittar djupt ned i mänsklighetens svarta hålor
  • Horace Engdahl gräver Svenska Akademiens grav
  • Äppelkorgen i snabb förruttnelse på Svenska Akademien
  • Mikael Wiehes ”sång till Svenska Akademien”
  • A Dog’s Purpose, en reflektion över filmens öde
  • Antisemitism och rasism kan motverkas via kultur
  • Författaren Vilhelm Moberg en samhällsdebattör på barrikaderna
  • Hur kunde kultureliten bedåras av en skälm?
  • Från filmfestival i Halifax till Malmö
  • Jan Johansen lyfte oss med sommarens sista spelning
  • SOS – Flagga upp och ned
  • Livet är en fest – Radio från 1970-talet
  • Bröd och skådespel – Robert Gustavsson hoppar av
  • 11 filmer som är bättre än böckerna de är baserade på
  • Hårda domar mot illegal fildelning/streaming
  • Homeland – Vad hände?
  • The Accused – De anklagade
  • Regnmakaren
  • Countrymusik och Sveriges Radio
  • Buck, dokumentärfilm om den riktiga hästviskaren
  • Green Zone – Film om den USAledda koalitionens krigsbrott i Irak
  • Tror du jag ljuger – Would I lie to You
  • En man som heter Ove
  • Horace Engdahl och Max Raabe gav söndagförmiddagen ett extra djup
  • TV4 Idol 2015 – tre finalister i final
  • Måns show vann Europa
  • Tankesmedja i radion uttryck för svagsinthet
  • Melodifestivalen gått i stå?
  • Tack som fan (?)
  • Evita, musikal på Röda Lejon i Stockholm
  • Léon, fransk-amerikansk action i toppklass
  • Nikita, fransk action i toppklass
  • Michael Jackson – en dokumentär om en ikon
  • Rune Söderqvist, designer och konstnär har avlidit
  • Per Naroskins, Fuskaren som försvann
  • Doug Seeger i Jills veranda en dokumentär värd en Oscar
  • Coach Carter – ”vår djupaste rädsla”
  • Alex and Sierra, true love on stage all the way

Arkiv

Kategorier

Meta

  • Registrera
  • Logga in
  • Inlägg via RSS
  • Kommentarer via RSS
  • WordPress.com
Annonser

Blogga med WordPress.com.

Avbryt
Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy