Jan Johansen lyfte oss med sommarens sista spelning

Etiketter

7 sept 2017, Fåfängan, Jan Johansen, Konsert, musik, Nordman, Stockholm

Jan Johansen, Jörgen Jojje Johansson: gitarr, Jarmo Lindell: bas, Staffan Brodén: trummor, Andreas Arvidsson: keyboard. Foto: Börje Peratt

Jan Johansen med band fick restaurang Fåfängans partytält att gunga och publiken att dansa i sista natten med gänget.

Jan Johansen band med Nordman och Ubbe. Foto: Ritva Peratt

Kvällens gäster Nordman och Ubbe ökade trycket både på scenen och i tältet. Jo det såg lite trångt ut.

Jan Johansen älskad av sin publik som då tillfälle gavs sjöng med och gjorde det överraskande bra. Jans karaktäristiska och tonsäkra röst ger en mycket speciell stämning åt texterna. Och med back upp av suveränt skickliga musiker blir det fenomenalt. Jo denna kväll lyfte han i alla fall mitt tak. Ska jag välja ut några höjdpunkter så blir det ”Till sista andetaget” en mäktig ballad som med de känsliga ”blå” tonerna från basisten Jarmo gav mig gåshud och en tår i ögat. Springstens ”Born to Run”, bättre än originalet, fick mig att känna mig ung igen. Och det var länge sedan.

Jan Johansen, Ubbe och Nordman Foto: Börje Peratt

Artisten Jan Johansen visade också prov på det personliga talets och mellantexterna gåva som gav extra krydda till hans relation till sångerna. Han kom trea på Melodifestivalen i Dublin 1995 med ”Se på mig” och berättade de märkliga omständigheterna kring hur låten kom till, hur han fick den, hur han sedan vann svenska melodifestivalen och hur hans närmaste familj fick uppleva festen i Dublin med sin pappa som hurrade för det vinnande norska bidraget.

Jo det blev en kväll att minnas.
Tack Jan, ditt band och dina gäster
Ritva & Börje Peratt

Här hittar du Jan Johansen på Spotify
Artikel på Humanism & Kunskap länk

Stockholm utsikt från Restaurang Fåfängan. Foto: Ritva Peratt

Annonser

Livet är en fest – Radio från 1970-talet

Etiketter

Lennart Wretlind, Stefan Wermelin, ungdomsredaktionen

I detta avsnitt av Livet är en fest hör du: Mikael Wiehe (Hoola Bandoola Band), Björn Afzelius (Hoola Bandoola Band), Anders Lind, Börje Peratt, Leif Nylén (Gunder Hägg, Blå Tåget), Tore Berger (Gunder Hägg, Blå Tåget), Torkel Rasmusson (Gunder Hägg, Blå Tåget), Lennart Wretlind, Janne Forssell, Kjell Alinge, Turid Lundqvist, Claes af Geijerstam (Ola & The Janglers), Sture Karlsson, Tija Thorpe, Magnus Uggla, Tomas Ledin, Channa Bankier, Kaya Ålander (Röda Bönor).

Vem kan man lita på? (del 1)är ett radioavsnitt från Livet är en fest
(LÄNK 57 min)

Ur 60-talets proteströrelse växte den progressiva musiken fram. Proggen gjorde sig till rösten för en ny generation och tog kamp mot orättvisor och mot sin föräldragenerations sätt att leva.

Jag var med om denna epok och känner stor glädje och tacksamhet över att ha fått uppleva och deltagit i den.

Börje Peratt

Countrymusik och Sveriges Radio

Etiketter

countrymusik, ungdomsredaktionen

Hamnade i en diskussion idag om countrymusik och råkade säga att då jag var på Sveriges Radio (främst 1975-79) spelades inte mycket om något av country musik, förutom Johnny Cash om man nu ska kalla hans musik country eftersom det i början mest handlade om människor som satt i fängelse. Jo han anses vara den största inom Countrygenren.

Hur som fick då höra att det inte spelades country i SR berodde på den påstådda vänstervridning där. Nu så här i efterhand så funderar jag över detta. Kjell Alinge och Janne Forsell, Jakob Dahlin och Krister Söderqvist, Anders Klintevall och Stefan Wermelin. Samtliga starka producenter på Ungdomsredaktionen, alla med sin egen personliga musiksmak och kreativa människor med integritet. Jag minns ingen av dem som vänstervriden och sannerligen inte mig själv. Däremot med en stor känsla för och kunskap om de musikfält de var intresserade av.

Detta med vänstervridning måste vara en myt tänkte jag, lika stor som om rödvinsvänstern var en enhetlig grupp som styrde kulturen. Snarare är det väl så att det fanns en rejäl mix och mångfald med en blandning av tyckande och smak. Och när jag var där (på Sveriges Radio) var inte country det som föll oss ”ungdomar” i smaken. Dock har jag upplevt att det blev mer av det senare under åttiotalet och å andra sidan var det disco och punk som kom att ersätta new vawe.

Så uttryckssätten och populariteten växlar likaså trender och med tiden blev texter allt viktigare. Men inte har vi väl hindrat Countrymusik i detta land? Det är väl snarare lyssnare som bestämmer vad de önskar. Och särskilt under poplistornas tid handlade det ofta om vad som köptes. I och för sig styrde Skara-Bert en del av det genom att manipulera både inspelningar och försäljningssiffror men han var inte allenarådande. Och hans inriktning var främst svensktopp. Kanske kan jag tycka att det är en slags version av svensk country. Och nej det är inte heller min typ av musik även om det finns undantag som också jag har funnit lyssningsbara.

För övrigt var jag med om att promota amerikansk country i sammanhang där jag tyckte den funkade som i en musikkassett för yrkesförare ”Samspel Wanted”. Jo den första av dessa två blev en succé och den distribuerades till åkerier och yrkesförare 1980. Den ansågs vara populär långt in på 1990-talet. Så visst fanns och finns det en målgrupp för country i Sverige.

Börje Peratt

Svenska melodifestivalen deltävling

Etiketter

Melodifestival

Ulrik Munther – Tell the World I’m Here den siste tävlande i kvällens melodifestival gjorde starkt intryck. Låten är internationellt gångbar och kan gå långt. Riktigt bra låt, inte lika spektakulärt häftig som Euphoria men ja, den kan absolut gå hela vägen. En del av möjligheten ligger i att många 10-15-åriga tjejer i Europa skulle nog rösta på honom. Hade gärna sett Robin gå till direktfinal. Låten var kanske lite för komplicerad men vilken röst han har killen och vilken häftig låt. Klarar han att hålla ton (många svåra variationer är det) skulle den kunna överraska. Jag gillade Robin redan i Idol trots Alexander Bards ständiga sågningar av honom. Hoppas att Robin får sin revansch. Kan tänka mig att både Ulrik och Robin kan stå i topp mot slutet.

Jag måste också gratulera både SVT och TV4 till programledarna. År efter år lyckas Sverige få fram programledare som med sin personlighet förhöjer upplevelsen av programmet. Svärmorsdrömmen Rickard Sjöberg lyfter alla program han är med i och de nya programledarfynden i Melodifestivalen Gina Dirawi (en blivande komedienne) och Danny Saucedo är strålande. De får alla stjärnor i himlen.

Börje Peratt

SVT Långliggaren Ulrik Munther fortfarande i oddstoppen
SVD Gyllenhammar och Munther till final
DN Gyllenhammar och Munther vidare till final

August Rush, en romantisk saga

Etiketter

Freddie Highmore, Jonathan Rhys Meyers, Keri Russell, Kirsten Sheridan

August Rush är en långfilm från 2007 av den irländska regissören Kirsten Sheridan.

Historien handlar om ett musikaliskt par som träffas och tillbringar en natt tillsammans på ett tak i New York och där befruktas kvinnan. Hon en begåvad violinist som styrs med järnhand av sin far och han en rockmusiker tillsammans med sin bror i ett irländskt band. Fadern lurar dotter att det nyfödda barnet inte överlevt och sonen hamnar på ett barnhem.

Denna del av historien är gripande och spännande. Barnets musikaliska genialitet då han tar till sig omgivningens ljud och omvandlar dem till musik tillför filmen en ytterligare kvalitet och vi hör och ser hur den ofrivilligt splittrade lilla familjen dras mot varandra av musiken.

Barnet spelas av Freddie Highmore. Sångaren spelas av Jonathan Rhys Meyers som också framför sången This Time. Den undersköna Keri Russell spelar kvinnan.

Regissören har förälskat sig i skådespelarnas ansikten och det kunde ha blivit bra om inte romantiken gått över till en sentimental pekoral. Till och med pekoralen kunde ha hållit, jag kan älska sådana, om den inte blivit alltför ologisk och klichéerna alltför utdragna.

En film som kunde ha blivit så bra förvandlades i slutet till en sirapssöt final som i alla fall inte gick hem hos mig. Men den innehöll så många kvaliteter och goda idéer och jag tror manuset hade vad som behövdes för att göra en storfilm.

Bland höjdpunkterna finns scener där barnet skapar musik som om man inte hade sett eller hört något liknande. Och detta blir faktiskt trovärdigt. När barnet får en fråga varifrån han får musiken säger han att han hör den och hans musik är ett sätt att svara. Ett annat starkt motiv att skapa musik är för att han tror att han därigenom ska återfinna sina föräldrar.

Det finns något djupt existentiellt i detta som jag inte är säker på att regissören helt har omfamnat eller så har romantiken tagit över och alla ”kill your darlings”, som borde ha redigerats bort, dränkte det som kunde ha blivit en riktigt bra film.

Kvar finns dock det som jag mest av allt kunde identifiera mig med och det var musikens tillkomst. Barnet förklarade det med att den ibland kom till honom precis innan han vaknade. Som filmen berättade det var det drömmen som processade intrycken och den omedvetna kreativiteten som formade. Ibland är det nog så men det finns också något som ligger djupare än så. I detta ligger värdet av ”Att lyssna” inte bara på de omgivande ljuden, utan på den ton som kan ligga på en annan kommunikativ, andlig eller kreativ nivå. Jag tror detta också fanns med som en bärande idé i manuset men även detta förtogs av det alltför jolmiga berättandet.

Börje Peratt

Daniella Gordons föreställning ”In to me You see”

Daniella Gordons föreställning är något man inte sett förut.

Så här skrev DN den 26 januari 2011

Elektroniskt infattade arrangemang för tankarna till Kate Bush eller Grace Jones men dramatiken lika ofta till en ung Bowie”. […] ”Livserfaren rock, pop och kabaré.

Jag blev så intresserad att jag beslöt att göra en intervju.
Den ligger nu på Humanism och Kunskap.

Samtal med Daniella Gordon, sing and songwriter och terapeut.

Extraföreställning på Kafé Klaver 25 Maj. Sedan sticker Daniella till USA. Vill du se något utöver det vanliga gå dit.

Börje Peratt

Så mycket bättre !

Etiketter

E-type, Laleh, Martin Eriksson

Martin Erikssons avsnitt i TV4 programmet ”Så mycket bättre” uppvisade en ny sida av människan bakom artistnamnet E-Type, rockartisten och låtskrivaren

Lalehs tolkning av ”Here I go again” var magisk och är redan en hit.

Ja programmet i sig är en stor framgång och tar fram människorna på ett unikt sätt som jag i alla fall hitintills inte sett i ett underhållningsprogram. Det är innerligt, ärligt, generöst. Mitt upp i allt detta får vi höra visdomsord som inte är förberedda eller genomtänkta utan bara kommer i en spontan dialog. Mästerligt.

Alla omtolkningar var kanske inte så mycket bättre men det spelar ingen roll för de var intressanta.

Att få lära känna mer av Martin Eriksson var både gripande och inspirerande. Programmet torde bli en klassiker och får högsta betyg av Expressens läsare.

Återigen visar svensk TV sin världsklass.

Börje Peratt

Vilka fantastiska Idoler!

Etiketter

Idol, True Talent

Treans True Talent fann flera duktiga sångare och den mest självklare och värdiga vinnaren Dimitri Keiski vann. Gläds verkligen med denna ödmjuka, kärleksfulla och vänliga familjefar.

Fyrans Idol med sex återstående tävlare är mer svårtippad. Nu åkte André trots ett som vanligt bra framträdande. Han har sin alldeles egen röst och påminner mig om några idoler på femtio-sextiotalet framför allt Paul Anka och Ritchie Valens men även i någon mån Tommy Steele. Han har the looks, the voice och the carisma. Jag hade verkligen velat höra honom i någon av The Zombies hits som Tell her no eller Shes not there.

De återstående fem är sensationellt bra. Trots sin unga ålder har några redan under idolprocessen utvecklats till näst intill färdiga stjärnor. Men här kanske den bästa rösten, Molly, riskerar att falla på att hon inte kommit så långt som de andra när det gäller scenframträdande och engagemang. Självförtroende spelar en stor roll. Man får heller inte glömma att hon är ung, kanske yngst av alla. Men vilken röst!

Moa har ju redan en hit kanske kan hon vinna på den. Robin har utvecklats enormt och den enda som inte ser det är jurygubben Bard som tycks ha byggt upp en personlig aversion, en oprofessionell attityd som gör Bard olämplig för detta uppdrag. Men jag hoppas att Robin går långt, gärna till final. Han tillhör absolut de tre bästa.

Kvar har vi de båda Amandorna. Och märkligt nog har Amanda Persson hängt löst flera gånger trots fantastiska uppträdanden. Tjejen är utan tvekan ett hot. Möjligen kan det vara så att hennes framträdande har varit så bra så folk röstar inte på henne för att de tror att alla andra gör det. Kanske är hon emellanåt lite osäker i rösten.

Amanda Fondell är väl i slutändan den som gjort mest intryck. Hennes stil är något alldeles extra, en diva och ett naturbarn i sexförpackning. Kan hon behålla fingerspitzgefühl i sina extraordinära, utlevande uppträdanden så vinner hon. Ja banne mig ser vi inte en stjärna födas.

Oavsett hur det går är årets upplaga av Idol en tittarsuccé. Och på sätt och vis får man tacka Bard för att han kryddar anrättningen med sina provocerande uttalanden och sin självgoda attityd.

Börje Peratt

Fleetwood Mac tribute på Fasching

Fleetwood Mac tribute konsert på Fasching

Gitarristen Joel Sahlin hade lyckats få ihop elva (11 !) synnerligen begåvade sångare och musiker till en ”happy-spelning” på Fasching (lördag 20 nov). Det blev en oförglömlig kväll. Tonerna som kom ur Joels Stratocastor lät nära Peter Green och öppningslåten Albatross försänkte alla i en magisk förväntan. Inte bara Joels gitarr svängde. Superbra komp och bas tillförde precis det som man önskar av denna slags popbluesrock när det låter som bäst. Alla i gruppen kan framhållas för så bra var de. När det gäller sångare visste jag att Mats Genfors har en pipa av guds nåde och kan inta scenen så att tjejerna ”faller” men här framträdde också Malin Dahlström som ”var” Stevie Nicks och med sin utstrålning personifierade hon vad som händer när talang, känsla, glädje och kärlek ställer sig på scen. Lena Swanbergs finstämda röst var också en överraskning. Så tonsäker och poetisk. Tack för en underbar Fleetwood Mac kväll.

Rätt låt vann

Etiketter

La Voix, Melodifestival

Årets melodifestival utvecklade sig till en välregisserad, spännande och ovanligt musikrik svensk final. Alla låtar var på sitt sätt bra! Att jurysystemet är opålitligt blev dock tydligt.

Måns fick flest juryröster med en av festivalens svagare bidrag. Men man kan lita på svenska folket och La Voix med Malena Ernman vann tätt följd av ”Snälla snälla” med Caroline af Ugglas mycket värdig tvåa. Det fanns några konkurrenter som Alcazar. Möjligen hade E.M.D haft chansen om de inte fått en sån töntig koreografi och kostym. Då jag hörde låten utan att se dem såg jag för mitt inre en ”Il Divo”. Alla i olika kläder. En i väst och jeans. En i kostym och t-tröja, en i vit skjorta och läckra byxor. För snygga var de alla tre. Men klädda som broodway dansare på 50-talet blev det inte så lyckat.

Stort grattis till Sveriges Television för ett magnifikt arrangemang med mycket bra upplägg och roliga inslag och tack till Petra för ditt professionella och välartikulerade värdskap.

Och visst känns det kul att få rätt. Då jag första gången hörde La Voix så sa jag. Hon kan ta hem ”hela skiten”.