Jan Johansen lyfte oss med sommarens sista spelning

Etiketter

7 sept 2017, Fåfängan, Jan Johansen, Konsert, musik, Nordman, Stockholm

Jan Johansen, Jörgen Jojje Johansson: gitarr, Jarmo Lindell: bas, Staffan Brodén: trummor, Andreas Arvidsson: keyboard. Foto: Börje Peratt

Jan Johansen med band fick restaurang Fåfängans partytält att gunga och publiken att dansa i sista natten med gänget.

Jan Johansen band med Nordman och Ubbe. Foto: Ritva Peratt

Kvällens gäster Nordman och Ubbe ökade trycket både på scenen och i tältet. Jo det såg lite trångt ut.

Jan Johansen älskad av sin publik som då tillfälle gavs sjöng med och gjorde det överraskande bra. Jans karaktäristiska och tonsäkra röst ger en mycket speciell stämning åt texterna. Och med back upp av suveränt skickliga musiker blir det fenomenalt. Jo denna kväll lyfte han i alla fall mitt tak. Ska jag välja ut några höjdpunkter så blir det ”Till sista andetaget” en mäktig ballad som med de känsliga ”blå” tonerna från basisten Jarmo gav mig gåshud och en tår i ögat. Springstens ”Born to Run”, bättre än originalet, fick mig att känna mig ung igen. Och det var länge sedan.

Jan Johansen, Ubbe och Nordman Foto: Börje Peratt

Artisten Jan Johansen visade också prov på det personliga talets och mellantexterna gåva som gav extra krydda till hans relation till sångerna. Han kom trea på Melodifestivalen i Dublin 1995 med ”Se på mig” och berättade de märkliga omständigheterna kring hur låten kom till, hur han fick den, hur han sedan vann svenska melodifestivalen och hur hans närmaste familj fick uppleva festen i Dublin med sin pappa som hurrade för det vinnande norska bidraget.

Jo det blev en kväll att minnas.
Tack Jan, ditt band och dina gäster
Ritva & Börje Peratt

Här hittar du Jan Johansen på Spotify
Artikel på Humanism & Kunskap länk

Stockholm utsikt från Restaurang Fåfängan. Foto: Ritva Peratt

Annonser

Fleetwood Mac tribute på Fasching

Fleetwood Mac tribute konsert på Fasching

Gitarristen Joel Sahlin hade lyckats få ihop elva (11 !) synnerligen begåvade sångare och musiker till en ”happy-spelning” på Fasching (lördag 20 nov). Det blev en oförglömlig kväll. Tonerna som kom ur Joels Stratocastor lät nära Peter Green och öppningslåten Albatross försänkte alla i en magisk förväntan. Inte bara Joels gitarr svängde. Superbra komp och bas tillförde precis det som man önskar av denna slags popbluesrock när det låter som bäst. Alla i gruppen kan framhållas för så bra var de. När det gäller sångare visste jag att Mats Genfors har en pipa av guds nåde och kan inta scenen så att tjejerna ”faller” men här framträdde också Malin Dahlström som ”var” Stevie Nicks och med sin utstrålning personifierade hon vad som händer när talang, känsla, glädje och kärlek ställer sig på scen. Lena Swanbergs finstämda röst var också en överraskning. Så tonsäker och poetisk. Tack för en underbar Fleetwood Mac kväll.