Etiketter

, , ,

Jean Claude Arnoult tar emot Nordstjerneorden av Kulturminister Alice Bah Kuhnke 2015.

Att komma in på Dramatiska Institutet var som att öppna dörrarna till drömfabriken, skattkammaren och lyckoarenan på en gång. Nu fanns alla möjligheter att få förverkliga det man helst av allt önskade göra. Film, teater, radio, TV. Jo det var ett välsignat ögonblick.

En dag dök det upp en person som inte hade där att göra men som gav sig ut för att vara en av eleverna. Han var en posör och i mina ögon en fjant. Ja jag vet så får man inte kalla människor. Men det var min uppfattning då för 43 år sedan. Nu får jag nog hålla igen men som sagt det var så jag upplevde honom, lyckades få människor att tro att han gick på DI och han anordnade möten i restaurangen och hade snart ett hov runt omkring sig. (Se kommentar wikipedia)

Jag undrade om någon bland tjänstemännen kunde ge honom favörer eftersom han, om han nu sökt till skolan, och inte hade kommit in där, ändå gav sig ut för att ha produktioner där. Han måste ju då få tillgång till dem på något sätt? Eller var det bara påhitt?

På något sätt kunde han bedåra och rent av bedra människor, det stod klart för mig. Men jag hade mina projekt och brydde mig inte om att andra förfördes och lurades av honom så länge det inte störde min verksamhet. Eller jo, jag kunde inte riktigt släppa känslan av att skolan besudlades av något som inte gick riktigt rätt till.

Sedan läste jag att han lyckats göra något teaterprojekt i någon Stockholmsförort och fått uppskattning för att ha fått med sig människor på det.

Jag tänkte att han måste ha en sjusärdeles social talang om han nu inte hade den konstnärliga.
Jag mindes hans yviga gestikulerande och han bekräftade mina fördomar om en fransk diva. Jovisst blå dunster, uppenbarligen går några på det charmerande språket tänkte jag.

Så får jag nu i veckan höra hans namn nämnas i samband med ”en stor kulturpersonlighet” som fått årligt stöd av akademien och som fått Nordstjärneorden för sina aktiviteter men som genom #metoo har avslöjats. Han har under lång tid begått övergrepp mot en mängd kvinnor och utnyttjat akademiens lägenheter. Och jag slås av att inte ens folk i kultureliten kunde genomskåda honom.

Jo, det är nästan värt en egen historia, en tragikomisk parodi på omdömeslösheten och naiviteten i svensk kultur. Det är uppenbarligen posörens scen som väldigt sent blir ett magplask – När verkligheten överträffar dikten. (se kommentar)

Börje Peratt

Bild från Helena Palena bloggen: Kulturprofilen Jean Claude Arnault portas från Nobelmiddagen! #Satan City levererar! Länk

Annonser