Etiketter

, ,

Igår (lördag 19 mars 2016) hade SVT premiär på en ny underhållningsserie ”Tror du jag ljuger” baserad på den framgångsrika engelska Would I Lie to You.

En prisbelönt Brittisk komedi-panel-show producerad av Zeppotron för BBC med start Juni 2007. Programmet har länge varit min favorit bland denna typ av TV-underhållning. Kombinationen med presentatören Rob Bryden och lagkaptenerna David Mitchell och Lee Mack är vad man säger en ”casting well done”.

MV5BOWY0MjkzODgtODBkNi00ZWZkLThkNWQtOTk4ZTFiZmQyM2FiXkEyXkFqcGdeQXVyMzMxNDQ0NQ@@._V1_UY268_CR4,0,182,268_AL_Samspelet mellan dessa personligheter ger i sig god underhållning. Näst intill som cartoon karaktärer med djup, räcker det med en liten ”konflikt” för att man ska ana att detta kan barka hän. Det handlar både om det grova flabbet och det grova misstaget som kräver en stunds eftertanke och försoning helt inom spelets ibland ganska yviga ramar.
Men det är så bra gjort, så bra framfört och framför allt hör man alla ord som yttras. Det blir både personligt och privat men engelsmännen har en förmåga att i allt detta skapa distans som gör att det blir humor. Och de inbjudna gästerna tillför också väldigt mycket. Trots att man avslöjar ibland gränsöverskridande hemligheter så lyckas man oftast vidmakthålla respekten.
Denna sida av programmet som handlar om människans olikheter och ”svagheter” har en terapeutisk publikeffekt. Man kan se kända människor avslöja sina tillkortakommanden och ”löjligheter” och känna att man själv med sina tillkortakommanden och löjligheter inte är värre. Däri ligger en stor del av hemlighetens bakom BBC programmets framgång.

Jag förstår mycket väl att det finns en önskan att försöka upprepa programmet med en svensk version. Man hade också dragit samman en ensemble som mycket väl skulle kunna göra en intressant version. Presentatör Anna Mannheimer med lagkaptenerna Johan Glans och Fredrik Lindström. Jag kan se hur man tänkt. Johan Glans som den återhållne har drag av David Mitchell och Fredrik Lindström då drag av den mer yviga Lee Mack.

Att Lindström hade så roligt åt en panelgästs fördomsfullhet så att han riktigt gnuggade in hennes tavla, går dock över gränsen. Det blev bara roligt för Lindström.

Man ska inte göra fler jämförelser än så, var och en måste få utveckla sin karaktär.

Dock måste tekniken få kritik. Det kan också ha med regi och framförande att göra. Att de medverkande hade roligt och flabbade över alla gränser innebär inte att man som publik har roligt. Vi vill gärna höra vad man skrattar åt.

Sättet att visa lögn och sanning var inte heller särskilt imponerande, det kändes som en pilot för något man vill åstadkomma men som ännu inte har resurserna.

Önskar lycka till i fortsättningen och hoppas programmet finner en mer publik och lyssnar-vänlig form.

Börje Peratt

Välkommen till min mediala värld

 

 

Annonser