Etiketter

, , , ,

Har just sett Jills Veranda i repris från februari 2014. En mycket fin skildring av en av dessa begåvningar som gått från framgång till ett liv i hemlöshet, fattigdom och drogmissbruk.

Under en vandring i Nashville får Jill Johnsson och Magnus Carlsson syn på en uteliggare som sitter mot en vägg med sin gitarr och sjunger en countrylåt.

”Going down to the river”. Båda blir helt tagna av både sången och framförandet. Och de får veta att  mannen heter Doug Seeger och att han bor under en bro. De frågar om Doug kan tänka sig att spela in låten i en studio. Så börjar denna framgångssaga som sedan leder till att Doug bjuds in till en lång konsertturné i Sverige.

Programmet är fullt av känslosamma stunder och ett av dem är då Doug berättar om sin period av missbruk och hur han kunde känna samhörighet med de prostituerade. De var ”bortkastade barn” och utstötta och i detta fanns en gemenskap.
Ett annat moment är då Dougs son bjuds in till Sverige för att far ska få återse sin son. Doug kommer till flygplatsen med en tröja som är bakvänd så att tvättlappen sticker ut som en liten vimpel i nacken. Senare låter sonen pappa förstå att han har mycket i bagaget av sorg och frustration över att ha blivit övergiven av sin far. Osäker på hur den känslosamma Doug hanterar det finns ändå en samhörighet och glädje över att få uppleva just denna sommar i Sverige tillsammans.

Trots att hela filmen pulserar av kärlek och att Doug får en slag upprättelse så ser han inga problem med att återvända till uteliggarlivet och friheten i skogen.

Här finns likheter med ”Searching for Sugarman”.

Programmet bör få många TV-priser och varför inte en Oscar.

Börje Peratt
 

 

Annonser